Ord sammanflätas till text

Tänk vad det händer saker varje dag, som en knappt reflekterar över. Idag var väl som vilken dag som helst? En vardag. Men det är det som är så bra med att blogga. När jag tar mig tid att formulera i ord vad som hänt, tvingas jag att just reflektera. Det behöver inte vara något krångligt eller svårt. Sättet som orden sammanflätas till text behöver inte värderas. Ta bara friheten och skriv. Det tycker jag om.

Jag promenerade till och från jobbet idag, det har jag gjort de två senaste dagarna. Igår valde jag inga bra skor, men så visste jag ju att H skulle hämta mig när jag slutade, för att vi skulle kunna åka och handla direkt. (Det slutade visserligen med att jag promenerade till zoo-butiken istället och att han hämtade mig där, så blev lite mer promenerande än jag tänkt mig). Idag mötte H upp mig längs vägen hem. Jag hade gympaskor – en lär sig av sina misstag. Promenaden hem var ändå påfrestande. Vi hade haft städdag på jobbet och jag var alldeles stel i ryggen efter det. Dessutom har jag haft ballongmage hela dagen, uppblåst och öm; den som inte förstår vad jag menar kan vara tacksam för det.

I samband med städdagen beslutades det, förutom om städuppdrag, även om rumsbyten. Detta eftersom ett kontorsrum har ett förfärligt fläktljud där två kollegor inte kunde sitta. Jag och min rumskamrat fick dela på oss och flytta in hos varsin granne. Det var den mest logiska lösningen eftersom vi inte är på kontoret så ofta. Det kändes ändå tråkigt att inte få sitta tillsammans mer. Bye bye bopp-rummet.

Nu sitter jag här med värkande fötter och en fortsatt ond mage. Det skär och molar om vartannat. Ändå känner jag mig ganska väl till mods. Kanin myser i mitt knä. Snart ska jag göra en taco-wrap. Jag har vegan-choklad som väntar i kylskåpet (okej, jag norpade två bitar redan när jag kom hem förut). Tänk om en skulle ta och unna sig lite saft till maten också?

 

Våren gör blygsam entré

Var på kontoret idag, för första gången på typ tre veckor, efter sjukdom och efterhängsna förkylningssymtom. Promenerade dit. Tog knappt trettio minuter, det förvånade mig. Trodde det skulle ta åtminstone fyrtio.

Kändes kul att träffa folk igen. Njöt av att bara vara på kontoret. Fick inte så mycket administrativt gjort, men desto mer socialt utbyte om både jobb och annat. Pratade länge med min rumsgranne. Det var fint.

Vi promenerade på lunchrasten till en närliggande butik. Jag satt och solade utanför medan kollegor fyllde på med glass och godis. Det blåste mycket och var kallt. Solen försökte värma oss.

Det är påsklov och lugn i luften. Till och med nu i skrivande stund kan jag känna det i den svala luften som i små pustar dansar in genom springan i balkongdörren. Jag borde sova, klockan ringer om sex timmar. Kanske ska jag ställa fram den trettio minuter? Om jag tar cykeln till jobbet så kan jag gå upp en kvart senare. Men jag har inte pumpat däcken.

I morgon ska vi i alla fall städa hela kontoret.

Kod, layout, design, repeat…

Den där nya bloggen som jag pratat om, den är på väg. Men jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska ha för stil på den. Här tre av de… tio, femton, tjugo (?) designerna jag kodat under de senaste dagarna.

Skärmavbild 2020-04-06 kl. 20.39.37

Design 1

bleikka1

Design 2

screenshot

Design 3 (utveckling av 2)

Till en början var processen rolig – det var så längesedan jag fick ägna så mycket tid åt kod och design! Sedan ju mer tiden gick desto mer började jag minnas varför webbdesign var ett intresse där jag liksom brände ut mig. För det blir aldrig perfekt. Och jag blir aldrig nöjd. Så fort jag är klar med en design får jag antingen en ny idé eller så har jag redan hunnit tröttna.

Oh well, det där är min sten som jag likt Sisyfos fortsätter att putta till oändligheten.

Utöver designen kan jag inte bestämma mig för vilken plattform jag vill blogga på heller: tumblr, blogger eller wordpress? Men det är ett ämne för en annan dag.

Chappie

chappie

Filmen utspelar sig i ett framtida samhälle där robotar används som poliser för att hålla ordning. En före detta polisrobot, som sedermera får namnet Chappie, programmeras om i ett försök att utveckla artificiell intelligens. På så vis blir Chappie den första roboten att utveckla ett medvetande, lär sig att tänka och känna likt en människa, samt frukta döden som han står inför då hans batterier tar slut.

Chappie är en väldigt gullig figur, han är som ett barn, alltigenom god och oskuldsfull. Men också lättlurad. Han är lätt att tycka om, och det gör det desto jobbigare att se filmen eftersom han flera gånger råkar illa ut. Som tur är reder allt upp sig i slutet, även om vägen dit är kantad av olycka. Jag tycker att filmen är helt klart sevärd!

Mitt bloggande, del 2

I mitt förra inlägg reflekterade jag över varför det varit svårt för mig att driva en och samma blogg över tid. Jag lämnade också mig själv med ett par frågor att grunna vidare på, vilket jag nu gjort, åtminstone till viss del.

Ska jag vara anonym?
Nja, jag har landat i att jag vill vara anonym till en viss grad i alla fall. Det beror på hur mycket jag vill avslöja om mitt liv och hur personliga mina inlägg kommer att vara. Kanske tar jag mig en pseudonym.

Vilket språk ska jag blogga på?
Eftersom jag för det mesta använder mig av svenska i min vardag och mitt arbete tror jag det blir lättast att hålla mig till det. Däremot bör det inte vara så svårt att komplettera med en kort översättning i slutet av varje inlägg.

Vilken inriktning ska bloggen ha?
Jag har kommit fram till att jag vill ha en personlig blogg, alltså skriva utifrån alla mina intressen även om de kommer och går i perioder, utan att låsa mig till ett renodlat ämne. Anledningen till att jag från början försökte hitta en nisch var att det skulle vara lättare att få läsare så. Nu saknar jag det personliga bloggandet, så som bloggosfären var i sin begynnelse, innan vi kommit på alla sociala medier, influencers etc.

Eftersom jag vill vara mer anonym kommer jag behöva skapa en ny blogg. Det tar egentligen emot att göra så, då det försvunnit inlägg mellan varven när jag fört över dem mellan bloggar på olika platser. Jag har dock testat och det verkar nu vara lättare att föra över inlägg mellan olika bloggar utan att formatering och bilder försvinner.

Jag kommer antingen att lösenordsskydda alla inlägg i den här bloggen och lämna en länk till min nya blogg, eller helt enkelt lämna den som den är men inte ge ut någon länk. Det återstår att se.

Jag återkommer.

Trust me

trustme

Titel: Trust me
Genre: Drama/thriller

Handling: Sjuksköterskan Cath blir av med sitt jobb då hon påtalar brister hos läkare på sjukhuset där hon arbetar. Samtidigt flyttar hennes vän Ally, som är läkare, till ett annat land för kärlekens skull. Cath, som anser sig minst lika kompetent som många läkare, får av en händelse tag i Allys CV och beslutar sig för att anta vännens identitet. Hon tar med sig sin lilla dotter till en ny stad där hon ansöker om en läkartjänst på ett sjukhus. Cath blir Ally – sjuksköterska blir läkare. Men kommer hon att ha det som krävs?

Omdöme: Det är omöjligt att inte slita sitt hår emellanåt när man tittar på den här serien. Lögnerna bygger på varandra och det är svårt att se hur det hela skulle kunna lösa sig på något annat sätt än genom att sanningen kommer fram. Som tittare slits jag mellan förståelse och misstro. Det är både påfrestande och spännande. Sammantaget är Trust me en serie som lämnar mig med blandade, motstridiga känslor. Det är en sevärd serie för den som mäktar med.

Betyg: 3/5