Ord sammanflätas till text

Tänk vad det händer saker varje dag, som en knappt reflekterar över. Idag var väl som vilken dag som helst? En vardag. Men det är det som är så bra med att blogga. När jag tar mig tid att formulera i ord vad som hänt, tvingas jag att just reflektera. Det behöver inte vara något krångligt eller svårt. Sättet som orden sammanflätas till text behöver inte värderas. Ta bara friheten och skriv. Det tycker jag om.

Jag promenerade till och från jobbet idag, det har jag gjort de två senaste dagarna. Igår valde jag inga bra skor, men så visste jag ju att H skulle hämta mig när jag slutade, för att vi skulle kunna åka och handla direkt. (Det slutade visserligen med att jag promenerade till zoo-butiken istället och att han hämtade mig där, så blev lite mer promenerande än jag tänkt mig). Idag mötte H upp mig längs vägen hem. Jag hade gympaskor – en lär sig av sina misstag. Promenaden hem var ändå påfrestande. Vi hade haft städdag på jobbet och jag var alldeles stel i ryggen efter det. Dessutom har jag haft ballongmage hela dagen, uppblåst och öm; den som inte förstår vad jag menar kan vara tacksam för det.

I samband med städdagen beslutades det, förutom om städuppdrag, även om rumsbyten. Detta eftersom ett kontorsrum har ett förfärligt fläktljud där två kollegor inte kunde sitta. Jag och min rumskamrat fick dela på oss och flytta in hos varsin granne. Det var den mest logiska lösningen eftersom vi inte är på kontoret så ofta. Det kändes ändå tråkigt att inte få sitta tillsammans mer. Bye bye bopp-rummet.

Nu sitter jag här med värkande fötter och en fortsatt ond mage. Det skär och molar om vartannat. Ändå känner jag mig ganska väl till mods. Kanin myser i mitt knä. Snart ska jag göra en taco-wrap. Jag har vegan-choklad som väntar i kylskåpet (okej, jag norpade två bitar redan när jag kom hem förut). Tänk om en skulle ta och unna sig lite saft till maten också?

 

Våren gör blygsam entré

Var på kontoret idag, för första gången på typ tre veckor, efter sjukdom och efterhängsna förkylningssymtom. Promenerade dit. Tog knappt trettio minuter, det förvånade mig. Trodde det skulle ta åtminstone fyrtio.

Kändes kul att träffa folk igen. Njöt av att bara vara på kontoret. Fick inte så mycket administrativt gjort, men desto mer socialt utbyte om både jobb och annat. Pratade länge med min rumsgranne. Det var fint.

Vi promenerade på lunchrasten till en närliggande butik. Jag satt och solade utanför medan kollegor fyllde på med glass och godis. Det blåste mycket och var kallt. Solen försökte värma oss.

Det är påsklov och lugn i luften. Till och med nu i skrivande stund kan jag känna det i den svala luften som i små pustar dansar in genom springan i balkongdörren. Jag borde sova, klockan ringer om sex timmar. Kanske ska jag ställa fram den trettio minuter? Om jag tar cykeln till jobbet så kan jag gå upp en kvart senare. Men jag har inte pumpat däcken.

I morgon ska vi i alla fall städa hela kontoret.

Kod, layout, design, repeat…

Den där nya bloggen som jag pratat om, den är på väg. Men jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska ha för stil på den. Här tre av de… tio, femton, tjugo (?) designerna jag kodat under de senaste dagarna.

Skärmavbild 2020-04-06 kl. 20.39.37
Design 1
bleikka1
Design 2
screenshot
Design 3 (utveckling av 2)

Till en början var processen rolig – det var så längesedan jag fick ägna så mycket tid åt kod och design! Sedan ju mer tiden gick desto mer började jag minnas varför webbdesign var ett intresse där jag liksom brände ut mig. För det blir aldrig perfekt. Och jag blir aldrig nöjd. Så fort jag är klar med en design får jag antingen en ny idé eller så har jag redan hunnit tröttna.

Oh well, det där är min sten som jag likt Sisyfos fortsätter att putta till oändligheten.

Utöver designen kan jag inte bestämma mig för vilken plattform jag vill blogga på heller: tumblr, blogger eller wordpress? Men det är ett ämne för en annan dag.

Chappie

chappie

Filmen utspelar sig i ett framtida samhälle där robotar används som poliser för att hålla ordning. En före detta polisrobot, som sedermera får namnet Chappie, programmeras om i ett försök att utveckla artificiell intelligens. På så vis blir Chappie den första roboten att utveckla ett medvetande, lär sig att tänka och känna likt en människa, samt frukta döden som han står inför då hans batterier tar slut.

Chappie är en väldigt gullig figur, han är som ett barn, alltigenom god och oskuldsfull. Men också lättlurad. Han är lätt att tycka om, och det gör det desto jobbigare att se filmen eftersom han flera gånger råkar illa ut. Som tur är reder allt upp sig i slutet, även om vägen dit är kantad av olycka. Jag tycker att filmen är helt klart sevärd!

Mitt bloggande, del 2

I mitt förra inlägg reflekterade jag över varför det varit svårt för mig att driva en och samma blogg över tid. Jag lämnade också mig själv med ett par frågor att grunna vidare på, vilket jag nu gjort, åtminstone till viss del.

Ska jag vara anonym?
Nja, jag har landat i att jag vill vara anonym till en viss grad i alla fall. Det beror på hur mycket jag vill avslöja om mitt liv och hur personliga mina inlägg kommer att vara. Kanske tar jag mig en pseudonym.

Vilket språk ska jag blogga på?
Eftersom jag för det mesta använder mig av svenska i min vardag och mitt arbete tror jag det blir lättast att hålla mig till det. Däremot bör det inte vara så svårt att komplettera med en kort översättning i slutet av varje inlägg.

Vilken inriktning ska bloggen ha?
Jag har kommit fram till att jag vill ha en personlig blogg, alltså skriva utifrån alla mina intressen även om de kommer och går i perioder, utan att låsa mig till ett renodlat ämne. Anledningen till att jag från början försökte hitta en nisch var att det skulle vara lättare att få läsare så. Nu saknar jag det personliga bloggandet, så som bloggosfären var i sin begynnelse, innan vi kommit på alla sociala medier, influencers etc.

Eftersom jag vill vara mer anonym kommer jag behöva skapa en ny blogg. Det tar egentligen emot att göra så, då det försvunnit inlägg mellan varven när jag fört över dem mellan bloggar på olika platser. Jag har dock testat och det verkar nu vara lättare att föra över inlägg mellan olika bloggar utan att formatering och bilder försvinner.

Jag kommer antingen att lösenordsskydda alla inlägg i den här bloggen och lämna en länk till min nya blogg, eller helt enkelt lämna den som den är men inte ge ut någon länk. Det återstår att se.

Jag återkommer.

Trust me

trustme

Titel: Trust me
Genre: Drama/thriller

Handling: Sjuksköterskan Cath blir av med sitt jobb då hon påtalar brister hos läkare på sjukhuset där hon arbetar. Samtidigt flyttar hennes vän Ally, som är läkare, till ett annat land för kärlekens skull. Cath, som anser sig minst lika kompetent som många läkare, får av en händelse tag i Allys CV och beslutar sig för att anta vännens identitet. Hon tar med sig sin lilla dotter till en ny stad där hon ansöker om en läkartjänst på ett sjukhus. Cath blir Ally – sjuksköterska blir läkare. Men kommer hon att ha det som krävs?

Omdöme: Det är omöjligt att inte slita sitt hår emellanåt när man tittar på den här serien. Lögnerna bygger på varandra och det är svårt att se hur det hela skulle kunna lösa sig på något annat sätt än genom att sanningen kommer fram. Som tittare slits jag mellan förståelse och misstro. Det är både påfrestande och spännande. Sammantaget är Trust me en serie som lämnar mig med blandade, motstridiga känslor. Det är en sevärd serie för den som mäktar med.

Betyg: 3/5

Sjukdomstider

När ska detta gå över på riktigt? Både Corona-krisen i stort, och om min egen utdragna förkylning som aldrig tycks släppa. Nu har jag blivit sämre – igen. Håglöshet, nästäppa, huvudvärk, lite tjock i halsen och ömhet i kroppen trots att tempen visar lägre än vanligt. Orkar inte ens arbeta hemifrån som jag gjorde förra veckan. Skulle nog inte ha åkt iväg i torsdags. Då kom det tillbaka som ett brev på posten.

Nästa vecka är det påsklov. Då hade jag och mamma tänkt göra någonting. Hoppas att jag mår bättre då. Till dess blir det fokus på vila och återhämtning. Tror i alla fall att Neo uppskattar sällskapet, att ha H och mig hos sig hela dagarna. Det blir mycket klappar och gos. Han sitter i skrivande stund i min famn och gnager tänder av belåtenhet. Mysigt, tar lite längre tid att skriva bara.

Ikväll tittar vi på andra säsongen av Liar. Första säsongen var bra, spännande och intensiv. Den här har annan bredd och går på djupet, spännande på ett annat sätt. Helt klart fortsatt sevärd! Vi sitter klistrade vid senaste avsnittet. Synd att HBO bara släpper ett avsnitt per vecka.

Mitt bloggande

Under de drygt tolv år som jag bloggat har jag märkt en tendens hos mig, att jag ofta får en känsla av att vilja börja om och skapa nytt. Jag kommer till exempel på att jag vill starta en ny blogg utifrån ett avgränsat ämne, såsom inredning (länk till min blogg Bofink som inte längre är aktiv men som fortfarande är lite utav en ögonsten med sina drygt 125 000 följare). Men intresset svalnar och det rinner ut i sanden. Det resulterar i att jag har flera olika typer av projekt igång samtidigt, utspridda, där inget riktigt lever utan endast något enstaka tar ett par stapplande steg då och då.

Jag tror att den där känslan, behovet av att bryta sig loss och börja om, är något vi alla tampas med ibland. Det finns en längtan efter utveckling och förnyelse, kanske helt av en längtan efter att bli någon annan. Det kan bero på att vi är missnöjda med vår situation eller med oss själva. Så tror jag att det har varit för mig. Ja, så är det fortfarande.

De senaste dagarna har jag ordnat upp här i arkivet (jag är inte helt klar och vet inte om jag någonsin kommer att orka bli det, det är trots allt nära tusen inlägg det rör sig om, med avvikande formatering och bilder som inte fungerar). Att läsa igenom gamla inlägg har varit både roligt och ledsamt. Det finns inlägg som påminner om allt det jobbiga jag kämpat med under åren. Men framförallt har jag blivit påmind de stunder jag trots allt mått bra – och om anledningen till att jag fastnade för bloggandet från början. Jag har svårt att riktigt sätta ord på det. Men bloggandet handlar nog för min del om att få kreativt, tankemässigt och känslomässigt utlopp genom text och bild, samt att det är roligt att dela det med andra. Bättre än så tror jag inte att jag kan förklara det.

Ytterligare ett skäl till att jag haft svårt för att bloggandet är att jag ibland upplevt ett behov av att vara anonym. Det har funnits personliga saker som jag inte riktigt känt mig bekväm att skriva öppet om, men som jag samtidigt känt ett behov att få dryfta. Kanske framförallt i dagsläget när att jag arbetar som psykolog, är behovet stort att få vara anonym. Risken är annars att jag begränsar mig och inte får det där utlopp som jag önskar.

Därför har jag funderat över hur jag ska gå vidare med bloggandet. Ska jag vara anonym? Ska jag hålla mig till ett specifikt ämne eller ha en mer personlig blogg där alla mina intressen ryms? Ska jag skriva på svenska eller engelska – eller variera mig? Detta är frågor som jag behöver begrunda.

Jag återkommer.

Cute but psycho

I’m not sure what to make of this Corona virus situation.

One one hand, I think of how it affects me individually. I feel like a weakling for staying home, simply because I have a headache, a runny nose and an itch in my throat. I wish there was more one could do to fight it, besides going into lockdown. Moreover, I’m beginning to feel the limitations that the current situation has put on my daily life. Slowly, I’m realizing the privileges I have. I miss being able to go to the store whenever I want and buy whatever I feel like – what a first world problem!

On the other hand, I think of how it affects everyone else. Yesterday, someone told me about how some families aren’t allowed to say their last goodbyes to loved ones dying from the virus, because of visit limitations. That is just terrible! I can’t even begin to imagine…

Köpstopp?

Jag har många gånger funderat på att ha ett års köpstopp, men aldrig riktigt vågat förbinda mig till ett sådant löfte. Nu i Corona-tider har min konsumtion minimerats av naturliga skäl, kanske är det då dags att passa på?

En farhåga jag har är att ett köpstopp skulle kunna trigga ohälsosamma tankar och beteenden (att jag blir för hård mot mig själv, ungefär som när jag hade min ätstörning). En annan farhåga är att jag skulle hindra mig själv kreativt om jag förvägrade mig själv att köpa t.ex. papper och färgpennor, det skulle med andra ord leda till att livet blev lite mer trist.

Det jag däremot tror skulle vara positivt med ett köpstopp är att jag tvingas hitta andra sätt att ha roligt än genom konsumtion, samt att jag skulle känna större uppskattning för det jag redan har. Det skulle också minimera risken för att jag vid årets slut går igenom min köphistorik och inser att saker som jag köpt i början av året inte längre används.

För att ha ett köpstopp tänker jag att det är bra med lite regler att förhålla sig till, det blir ju svårt att sluta konsumera helt och hållet. Det jag i första hand vill sluta köpa är kläder. Jag kan tänka mig att köpa något plagg per månad under förutsättning att det inhandlas second hand (bortsett från underkläder). Vad gäller tidsaspekt tänker jag att jag tar en månad i taget, och utvärderar allteftersom.

Har du testat att ha ett köpstopp?

Self Made

selfmade

Titel: Self Made – Inspired by the Life of Madam C.J. Walker (2020)
Genre: Biografi, kostymdrama

Handling: Serien baseras på den sanna berättelsen om hur en fattig, svart kvinna kom att bli världens första kvinnliga miljonär. Sarah, sedermera känd som Madam C.J. Walker, bygger genom hårt och outtröttligt arbete upp ett eget företag inom den amerikanska hårvårdsindustrin och blir på så vis den första kvinnan att tjäna ihop sin egen förmögenhet. Historien utspelar sig i sekelskiftet och början av 1900-talet.

Omdöme: Jag tyckte den här serien var riktigt bra! Den hittar en fin balans mellan det tragiska och det upplyftande. Det är svårt att inte bli både inspirerad och imponerad, samtidigt som jag som tittare får mig en tankeställare när jag påminns om de orättvisor som funnits och fortfarande gör sig påminda mellan människor baserat på utseende och könstillhörighet. Historien berättas trots allt på ett sätt som lämnar mig med en feel good-känsla. Trots intriger och missöden råder det en varm känsla genom hela serien som gör att jag som tittare inte vill att den ska ta slut. Jag rekommenderar alla att se den!

Betyg: 5/5

Corona

H och jag har varit hemma, nästan helt isolerade, i drygt en vecka nu. Efter ett par dagar börjar tristessen krypa på. Vad ska en göra när det inte finns några fler filmer, serier och videoklipp att titta på? Här är en lista på saker en kan passa på att göra om en har lindrigare sjukdomssymtom:

  • Lär dig att jonglera (strumpor går bra att använda som bollar)
  • Läs en bok
  • Lös korsord och/eller sudoku
  • Testa andningsankaret
  • Rita några träd
  • Gör en stor kokosboll – och ät upp hela själv!
  • Spela ett instrument
  • Bygg ett torn av allt toalettpapper som du bunkrat
  • Duscha och vattna dina krukväxter
  • Tvätta lakan och bädda nytt
  • Rensa ur garderoben
  • Laga något som är trasigt
  • Tvätta händerna

Förlovningsringar

förlovningsringar

Den första januari i år fyllde jag 29 år. Samma dag förlovade vi oss. Vi hade hittat varsin förlovningsring, men var inte helt nöjda med dem. Därför fortsatte vi under januari månad att leta, tills vi hittade ett litet svenskt företag som erbjöd handgjorda ringar i återvunnet silver. Därifrån beställde vi en matt ring på 4,5 mm till H och en hamrad 1,2 mm till mig. Tyvärr är min fortfarande i smalaste laget för att gravera (vilket även min första ring var), provade dock samma ring i bredare storlek men föll inte alls på samma sätt för den. Det fina med att ha en smal, hamrad ring är att den liksom glittrar nästan som om den hade stenar.

Förlovning

penguinlove

På nyårsdagen, tillika min 29:e födelsedag, har jag önskat mig en förlovning. Det är något jag och H har pratat om till och från under året som gått, men när han frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent och jag föreslog att vi skulle förlova oss var jag ändå inte säker på vad han skulle svara. Jag blev superglad när han sa ja!

Att det skulle vara så svårt att hitta en ring hade jag dock inte räknat med. Jag tycker nästan alla ringar är fina, men vilken stil passar mig? Vad kan jag vara säker att inte tröttna på? Hur mycket pengar vill jag lägga på en ring?

Ytterligare åtta skäl att välja bort barnafödande

pug

Efter flera års funderande och velande har jag slutligen landat i att barnafödande inte är något för mig. På samma sätt som jag aldrig vill hoppa fallskärm ur ett flygplan eller rida på en kamel i öknen, är barnafödande en upplevelse jag med lättnad beslutat att välja bort. Skälen bakom detta beslut är flera och rör mer än bara barnafödandet i sig, även havandeskapet, moderskapet m.m. På sin höjd finns en nyfiken för papparollen, men nu föddes jag ju dessvärre inte som man.

Ytterligare åtta skäl till att välja bort barnafödande hittade jag (paradoxalt nog?) på mama.nu i inlägget: Åtta saker som händer efter förlossningen men som ingen berättar om. Och visserligen lider jag ju av confirmation bias utifrån min förlossningsrädsla, men det är ändå skönt att få det bekräftat återigen varför barnafödande är en upplevelse jag gladeligen väljer bort.

Om barnafödande

Barnafödande är en fråga som sällan går mig oberörd förbi. Åsikter kring graviditet och moderskap likaså. Jag blir ofta arg och ledsen då det tas för givet att jag i egenskap av kvinna ska vilja ha barn, som om det vore min självklara och främsta uppgift i livet, bara för att jag har en livmoder. Därför blev jag glad när jag idag hittade den här artikeln av Fanny Åström: Att kvinnor föder barn är ett problem som måste lösas. Där skriver hon om saker jag själv tänk mycket på, men aldrig riktigt satt ord på.

Tanken på att barn skulle kunna produceras utanför kvinnors kroppar känns ju närmast som science-fiction. Likväl tilltalar den tanken mig. Jag är nämligen obeslutsam i frågan om jag vill bli förälder framförallt på grund av att jag varken vill bära eller föda ett barn. Redan som nioåring bestämde jag mig för att om jag skulle bli förälder skulle det ske via adoption. En lärare hade precis blivit mamma och jag hörde henne prata med sina kvinnliga kollegor om hur jobbigt och tufft det var att föda barn. När jag kom hem frågade jag min egen mamma om det var sant att det gjorde ont, vilket hon bekräftade. Jag minns att jag frågade om det gjorde ondare än att skrapa upp sitt knä, vilket vid den tidpunkten i mitt liv var den värsta smärta jag själv upplevt. Ja, mycket ondare, svarade mamma med eftertryck. Där och då förstod jag att föda barn var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra.

Åström skriver i sin artikel flera saker som träffar mig. En utav dem är detta:

”I barnafödarideologin blir ett av de viktigaste dragen i kvinnorollen, nämligen den frivilliga självuppoffrandet, extremt tydligt. Kvinnor förväntas producera barn […] Vidare så får de lära sig … att detta är förenat med en viss smärta och självuppoffring. Att vara mor är att uppoffra sig fullt, att ge sitt liv för att skapa nytt liv. Detta anses vara något vackert, något som gör det hela ännu mer fulländat. Uppoffringen är helt enkelt en extremt viktig del av barnafödarideologin.”

Sedan tidiga tjugoårsåldern har jag haft ambivalenta känslor inför ett eventuellt framtida föräldraskap. Det enklaste sättet att undvika att bära och föda barn är ju att välja bort moderskapet. Jag har hittills aldrig kunnat förlika mig med tanken på att göra de uppoffringar som krävs. Att resan genom graviditet och förlossning resulterar i ett barn känns för mig inte som tillräcklig ”kompensation” eller belöning.

Åström skriver också:

”Jag ser det som en extremt angelägen uppgift för feminismen att hävda kvinnors rätt att existera som människor, helt utan att offra sina kroppar för att sätta något liv till världen. Den som ändå vill göra det kan väl göra det.”

Jag håller med henne till fullo. Om det finns en möjlighet att med vetenskapen möjliggöra nya sätt att producera barn på så varför inte? En sådan möjlighet skulle inte behöva innebära att alla som vill vara gravida och föda barn förvägras det. Men om det nu är så viktigt att folk skaffar barn bör alternativa sätt att få barn på ses över.

Till sist vill jag ta fasta på de frågor som Åström lyfter kring varför det tycks vara så viktigt för många att framhålla det traditionella sättet att framställa barn på, samt att ifrågasätta varför vi inte ser det som den smärtsamma och farliga process det faktiskt är. Jag önskar att fler läste den här artikeln och ställde sig de här frågorna.

PS. Läs även: Därför har jag rätt och ni fel.

Stina Wollter

stina wollter

Idag lyssnade jag på Stina Wollters sommarprat. Det handlar om hennes kontakt med den cancersjuka åttaåringen Maja. Otroligt fint. Tårarna stack i ögonen, svämmade över, rann nedför mina kinder. Sedan lyssnade jag på ett annat avsnitt där hon pratade med tolvåriga Shirin om sociala medier, influensers, kroppsuppfattning etc. Också det väldigt fint.

Att lyssna på smärtsamma historier såsom den om Maja sätter livet i perspektiv. Det är skönt att ibland få gråta hjärtat ur sig för att något faktiskt är sådär sorgligt på riktigt, inte bara för att man själv är less på vardagens tristess eller känner stress över sitt eget livspussel – sådant bleknar ju i kontrast mot livsöden där livet ställs på sin spets. Det väcker eftertanke, och tacksamhet över det lilla sköra som är ens eget liv.

I mig väcker det också skam. Tanken på att jag: 1) de senaste dagarna känt mig tjock och att jag i upprepade försök att mildra denna ångest sökt med ljus och lykta efter kläder som kanske skulle kunna få mig att känna mig fin, som om svaret skulle sitta i kläderna, och 2) att jag senast igår inte tillät mig själv att äta en glass, som om den skulle vara boven. Det sitter ju inte i kroppen, kläderna eller maten – utan i huvudet.

Shirin sa det så fint: Egentligen tycker jag inte att man ska bry sig [om hur man ser ut], för det kommer ju ändå att ändras. Jag tyckte också om det jag uppfattade som en tanke hos henne om att vi bör lägga ner projektet att hela tiden försöka älska oss själva och vara nöjda med oss själva, varför ska vi ens bry oss?

Stinas sommarprat: https://sverigesradio.se/embed/episode/1319468

Stina och Shirin: https://sverigesradio.se/embed/episode/1187227

Stranger Things 3

strangerthings3

Första säsongen satte ribban högt. Andra säsongen lyckades hålla måttet, med samma mystik och härligt retro 80-tals-känsla. Inför säsong tre var förhoppningarna fortsatt höga, men något försiktigare. Hur länge klarar egentligen en serie av att hålla sig på topp?

Mitt första intryck av säsong tre var att den börjar något svagare än föregående säsonger. Musiken, kläderna, frisyrerna, inredningen m.m. är lika välgjort som tidigare, men känslan saknas ändå på något sätt. Handlingen delas relativt snabbt upp i tre-fyra parallella spår och det känns som att det förtar att alla kör varsin grej på vardera håll. Vidare är det mycket fokus på relationerna mellan huvudkaraktärerna, barnen har kommit upp i kärlekskrank ålder, vilket tyvärr känns mer långtråkigt än gulligt. Det är inte lika mycket fokus på mysteriet med monstret, kanske för att tidigare säsongen redan avslöjat det mesta, men jag tycker att det fortfarande finns obesvarade frågor som manusförfattarna hade kunnat utveckla.

I takt med att spänningen inför sista avsnittet sakta byggs upp får jag en känsla av att det i stora drag nästan är som en repris från förra säsongen. Först när säsong tre är slut återkommer den där känslan från tidigare säsonger, då man lämnas med en hint om att det kommer en säsong fyra. Tråkigt nog känns säsong tre mest som ett villospår.

Titel: Stranger Things (säsong 3)
Genre: Sci-fi, thriller
Betyg: 2/5